fotografjessicalarsson.blogg.se

I måndags hade jag ett helt åt skogen misslyckat engelskatal. Igår pluggade jag matte i fem timmar inför det sista delprovet i MatteC som jag skrev idag. Skulle haft historiaprov imorgon, men då jag är mänsklig och inte har mer än 24 timmar på ett dygn bad jag att få det framflyttat till nästa vecka. Projektrapporten ska på något konstigt vis bli klar tills på fredag. Och bara för att det är en så stressig vecka så måste det ju vara studentskiva imorgon också.. 

 

Alla lärare verkar tro att man bara har ett enda ämne, vilket är det som de själva undervisar i. Så är dock inte fallet, och jag har inte ännu kommit fram till hur jag ska få timmarna att räcka till. Tiden går så fort, just nu skulle den kunna få sakta ner lite. Till mitt tempo. 

 

Men, när jag inte förstår vad som händer så har Gud något på gång. Så jag håller ut.

 

 

Efter en kort men intensiv dag i skolan sitter jag här vid datorn och försöker ta mig an min ptojektarbetesrapport, vilket inte är den enklaste och mest lättsamma saken som behöver göras just nu. Men den tar upp mest tyngd i "att-göra-ryggsäcken", så det vore skönt att få undan den, bli klar med den och inte behöva tänka mer på det. 
Jag satt bokstavligen i min skrivbordsstol i min ostbågsliknande ställning och bara stirrade på skärmen. Rörde inte ett finger och skärmen var suddig då jag inte ens hade fokus med ögonen någonstans. Jag bara kände hur otroligt trött jag är på det här, på skolan, på att inte orka, på att jämt ha så sjukt mycket i min att-göra-ryggsäck.
När jag sitter där och bara som mest ser ut som ett puckelryggat fån hör jag hur det sjungs ut ur datorns skråliga högtalare "Jag ser hur du ensam och modlöst satt dig ner, i en kamp du inte orkar kämpa mer". 
Det var den första raden ur Michael Johnsons låt "Han går aldrig förbi dig". 

Det var bara så rätt. Tack Gud, nu orkar jag lite till. 



Länk till låten, om du känner dig lika orkeslös som jag och behöver lite peptalk från Gud. 

http://www.youtube.com/watch?v=RnnVIjDfbHs

När jag var liten vaknade jag tidigt tidigt på morgonen varje år den 10 april. Låg spänt i sängen och kunde inte somna om, med stor förväntan låg jag där alldeles stel på rygg. Jag var kissnödig, men vågade inte gå upp och kissa - tänk om de skulle se att jag var vaken. 
Jag hörde det dova prasslandet från nedervåningen som letade sig genom övervåningens golv och in till mitt rum. Klirret från tallrikar och glas, och lukten av nyligen använd stekpanna. Jag kunde höra hur mamma och pappa viskade till varandra, som om de trodde att ingen hörde. Hjärtat slog snabbare i samband med att fotstegen på nedervåningen började leta sig upp i trappen. Ännu stelare än innan drog jag försiktigt upp täcket ytterligare en bit. När jag hörde ljudet av tändaren i hallen visste jag att det var dags att blunda, det måste ju i alla fall verka som att jag fortfarande sover. Huset fylldes av osmickrande morgonröster i form av sången som lyder "Vad är det för dag, är det en vanlig dag?". Glipan i dörren blev allt större, sången allt högre och falskare, och ljuset från lågorna på pannkakstårtan sipprade in. Det var ingen vanlig dag, det var min födelsedag. 

Igår åkte släkt och vänner ut till den röda stora villan på landet strax utanför Bettna, för att fira denna Jessica som nu hållt sig i liv i hela 19 år. Shit asså, livet börjar rinna iväg.
Panpizza och tårta toppades med gott sällskap och fina presenter. De fick lida igenom drygt 200 bilder från Chile med födelsedagsbarnet själv som berättarröst. 
 

Nu för tiden ligger jag inte lika spänd på morgonen den tionde april och låtsas sova när sången börjar närma sig rummet, hade ingen påmint mig i år genom att fråga mig vad jag önskade mig, så hade jag mycket troligt glömt bort att jag fyllde år. 

 

Ja tänk vad skulle mitt liv vara utan er? Ingen att baka tårta åt, ingen att fira med, ingen att berätta för och ingen som påminner mig om att jag fyller år. 

 

 

Letade i min externa hårddisk efter några bilder som jag tänkte använda till ett arbete i skolan. Olyckligt nog hittade jag inte de bilderna, men till min förtjusning såg jag mappen "Hampeveckan 2011" susa förbi mitt i letandet efter lyckan. Kunde inte hålla mig! Jag tog paus från pluggandet och lät mig istället glädjas av att se minnen i bildform av de fina stunder jag fått uppleva i mitt liv. 
Och självklart vill jag dela dessa goa bilder med mina älskade vänner, som faktiskt gör mitt liv så fantastiskt och innehållsrikt som det är och har varit. 

Jag gillar er, fina vänner.

 

Igår testade jag för första gången den så omtalade träningsformen "Tabata". Det går ut på att köra en träningsform intensivt 20 sekunder - vila 10 sekunder - på't igen 20 sek osv osv tills man nått 4 minuter. Jag växlade mellan två träningsformer under dessa 4 minuterna och körde 3 st tabatapass. Det var jobbigt. Idag har jag träningsvärk. Men riktigt kul träningsform! 

Försöker som sagt äta lite bättre nu också så att balklänningen ska sitta så fint som det bara går. Men jag älskar ju att äta asså, kommer bli svårt det här. 

Idag har jag suttit på altanen och njutit av den förvånansvärt varma solen, tack älskade Gud för våren, den kommer lägligt nu. Jag har även försökt skriva på min projektarbetesrapport, och nu sitter jag mest och roar mig med mina bilder från Chile som jag tänkte uppdatera hemsidan lite med sen.
Varit så himla mycket på latsidan när det gäller hemsidan och mitt blivande företag, men det har varit så oerhört mycket annat runt mig så jag har inte orkat ta tag i det. Det är så pass mycket runt mig så jag har glömt flera gånger att jag fyller år på onsdag. Annars brukar jag räkna ner i flera månader, men nu bara är det april helt plötsligt och jag måste önska mig något. Hujedamig. 

 

 

Min påskhelg var för övrigt riktigt bra: mysigt firande med både morföräldrar och farföräldrar, en del påskgodis men inte för mycket, påskmat och ett fint litet påskägg från mamma som innehöll ett presentkort på H&M. 

 Jag struntade i nyttighetsförsökandet i lördag och smaskade istället på den goda tårtan som mormor gjort, det var ju ett måste. 

 

 

Idag for jag ner till balklänningsbutiken i lilla Bettna och efter någon timma var jag klar. Insåg då att jag fastnat för två klänningar och inte kunde avgöra själv vilken jag vill ha. Hur jobbigt är inte det? 
Insåg också att jag befinner mig i en inre kamp. Bestämde mig när jag provade klänningarna att jag ska anstränga mig mitt yttersta i några månaders tid för att tappa några kilon så att klänningen sitter perrefecto. Ikväll blev jag så himla sugen och kunde inte hålla mig - jag gjorde chokladbollar. 
Dagens skönhetsideal drar ner mitt självförtroende till botten men jag måste nästan unna mig lite extra gott i vardagen för att må bra i själen. 

Må dåligt av att se sig i spegeln eller må dåligt av att inte unna sig livet?
Att man alltid ska behöva välja.