fotografjessicalarsson.blogg.se

När jag var liten vaknade jag tidigt tidigt på morgonen varje år den 10 april. Låg spänt i sängen och kunde inte somna om, med stor förväntan låg jag där alldeles stel på rygg. Jag var kissnödig, men vågade inte gå upp och kissa - tänk om de skulle se att jag var vaken. 
Jag hörde det dova prasslandet från nedervåningen som letade sig genom övervåningens golv och in till mitt rum. Klirret från tallrikar och glas, och lukten av nyligen använd stekpanna. Jag kunde höra hur mamma och pappa viskade till varandra, som om de trodde att ingen hörde. Hjärtat slog snabbare i samband med att fotstegen på nedervåningen började leta sig upp i trappen. Ännu stelare än innan drog jag försiktigt upp täcket ytterligare en bit. När jag hörde ljudet av tändaren i hallen visste jag att det var dags att blunda, det måste ju i alla fall verka som att jag fortfarande sover. Huset fylldes av osmickrande morgonröster i form av sången som lyder "Vad är det för dag, är det en vanlig dag?". Glipan i dörren blev allt större, sången allt högre och falskare, och ljuset från lågorna på pannkakstårtan sipprade in. Det var ingen vanlig dag, det var min födelsedag. 

Igår åkte släkt och vänner ut till den röda stora villan på landet strax utanför Bettna, för att fira denna Jessica som nu hållt sig i liv i hela 19 år. Shit asså, livet börjar rinna iväg.
Panpizza och tårta toppades med gott sällskap och fina presenter. De fick lida igenom drygt 200 bilder från Chile med födelsedagsbarnet själv som berättarröst. 
 

Nu för tiden ligger jag inte lika spänd på morgonen den tionde april och låtsas sova när sången börjar närma sig rummet, hade ingen påmint mig i år genom att fråga mig vad jag önskade mig, så hade jag mycket troligt glömt bort att jag fyllde år. 

 

Ja tänk vad skulle mitt liv vara utan er? Ingen att baka tårta åt, ingen att fira med, ingen att berätta för och ingen som påminner mig om att jag fyller år.