fotografjessicalarsson.blogg.se

The. Best. Day. Of. My. Freaking. Stupid. Life. 

Hej fina vänner som fortfarande läser mina rader trots att jag inte uppdaterat er om vad som händer i mitt liv på sisådär aslänge. 

Förlåt mig för det. Jag har liksom inte, riktigt haft tid, eller tillgång till dator. 

 

Vad har då hänt i mitt liv den senaste tiden?

Jag har:

- tagit studenten

- varit prinsessa för en dag på studentbalen (vissa sa att jag provgift mig, för att jag var så stilig hihi)
- blivit antagen i Ung Entreprenör

- startat företag (och därmed kan jag nu titulera mig själv som fotograf)

- jobbat på Max

- firat midsommar på Torpkonferensen

- varit på utbildningar med Ung Entreprenör

- vunnit titeln "bästa hemsida" och därmed även vunnit en affärslunch med marknadschefen på SN

- fått en kickass bra mentor till mitt företag

- ny anställning på g

- håller på att utbilda mig lite smått till fastighetsfotograf

- fått reda på att jag måste jobba vecka 30 så familjesemestern till Löttorp blir inte av

- bestämt mig för att åka till Frizon tillsammans med Alexandra (!!!!!)
- varit och hälsat på Hampeveckan två dagar

- lärt känna nya människor 

- fått ett galet tilltal från Gud genom en vän, som förtydligade att jag ska följa mina drömmar i höst (det var ett helt sick samtal)

- shoppat massor på rean

- lämnat tillbaka hälften av kläderna igen pga dålig på att bestämma mig

- fått flera fotojobb på g 

- ätit MASSOR med fika

- börjat träna lite smått igen

- inte bloggat någonting

- varit väldigt upptagen med allt som finns att vara upptagen med, och lite till

Ja som ni ser, bloggandet har fått vänta. 
Ska försöka börja blogga så smått igen, det kanske dyker upp något inlägg då och då, håll utkik! 

 

Bilder från alla händelser kommer dock inte upp än, för jag var tvungen att lämna tillbaka skoldatorn när jag tog studenten = får använda pappas jobbdator som inte har Photoshop och jag måste ha photoshop för att kunna ändra filformat på bilderna så att jag kan slänga upp dem här. 


Glid i frid vänner, så hörs vi förmodligen snart igen / honsominteharsåmycketfritidjustnu

 

I måndags hade jag ett helt åt skogen misslyckat engelskatal. Igår pluggade jag matte i fem timmar inför det sista delprovet i MatteC som jag skrev idag. Skulle haft historiaprov imorgon, men då jag är mänsklig och inte har mer än 24 timmar på ett dygn bad jag att få det framflyttat till nästa vecka. Projektrapporten ska på något konstigt vis bli klar tills på fredag. Och bara för att det är en så stressig vecka så måste det ju vara studentskiva imorgon också.. 

 

Alla lärare verkar tro att man bara har ett enda ämne, vilket är det som de själva undervisar i. Så är dock inte fallet, och jag har inte ännu kommit fram till hur jag ska få timmarna att räcka till. Tiden går så fort, just nu skulle den kunna få sakta ner lite. Till mitt tempo. 

 

Men, när jag inte förstår vad som händer så har Gud något på gång. Så jag håller ut.

 

 

Efter en kort men intensiv dag i skolan sitter jag här vid datorn och försöker ta mig an min ptojektarbetesrapport, vilket inte är den enklaste och mest lättsamma saken som behöver göras just nu. Men den tar upp mest tyngd i "att-göra-ryggsäcken", så det vore skönt att få undan den, bli klar med den och inte behöva tänka mer på det. 
Jag satt bokstavligen i min skrivbordsstol i min ostbågsliknande ställning och bara stirrade på skärmen. Rörde inte ett finger och skärmen var suddig då jag inte ens hade fokus med ögonen någonstans. Jag bara kände hur otroligt trött jag är på det här, på skolan, på att inte orka, på att jämt ha så sjukt mycket i min att-göra-ryggsäck.
När jag sitter där och bara som mest ser ut som ett puckelryggat fån hör jag hur det sjungs ut ur datorns skråliga högtalare "Jag ser hur du ensam och modlöst satt dig ner, i en kamp du inte orkar kämpa mer". 
Det var den första raden ur Michael Johnsons låt "Han går aldrig förbi dig". 

Det var bara så rätt. Tack Gud, nu orkar jag lite till. 



Länk till låten, om du känner dig lika orkeslös som jag och behöver lite peptalk från Gud. 

http://www.youtube.com/watch?v=RnnVIjDfbHs

När jag var liten vaknade jag tidigt tidigt på morgonen varje år den 10 april. Låg spänt i sängen och kunde inte somna om, med stor förväntan låg jag där alldeles stel på rygg. Jag var kissnödig, men vågade inte gå upp och kissa - tänk om de skulle se att jag var vaken. 
Jag hörde det dova prasslandet från nedervåningen som letade sig genom övervåningens golv och in till mitt rum. Klirret från tallrikar och glas, och lukten av nyligen använd stekpanna. Jag kunde höra hur mamma och pappa viskade till varandra, som om de trodde att ingen hörde. Hjärtat slog snabbare i samband med att fotstegen på nedervåningen började leta sig upp i trappen. Ännu stelare än innan drog jag försiktigt upp täcket ytterligare en bit. När jag hörde ljudet av tändaren i hallen visste jag att det var dags att blunda, det måste ju i alla fall verka som att jag fortfarande sover. Huset fylldes av osmickrande morgonröster i form av sången som lyder "Vad är det för dag, är det en vanlig dag?". Glipan i dörren blev allt större, sången allt högre och falskare, och ljuset från lågorna på pannkakstårtan sipprade in. Det var ingen vanlig dag, det var min födelsedag. 

Igår åkte släkt och vänner ut till den röda stora villan på landet strax utanför Bettna, för att fira denna Jessica som nu hållt sig i liv i hela 19 år. Shit asså, livet börjar rinna iväg.
Panpizza och tårta toppades med gott sällskap och fina presenter. De fick lida igenom drygt 200 bilder från Chile med födelsedagsbarnet själv som berättarröst. 
 

Nu för tiden ligger jag inte lika spänd på morgonen den tionde april och låtsas sova när sången börjar närma sig rummet, hade ingen påmint mig i år genom att fråga mig vad jag önskade mig, så hade jag mycket troligt glömt bort att jag fyllde år. 

 

Ja tänk vad skulle mitt liv vara utan er? Ingen att baka tårta åt, ingen att fira med, ingen att berätta för och ingen som påminner mig om att jag fyller år. 

 

 

Letade i min externa hårddisk efter några bilder som jag tänkte använda till ett arbete i skolan. Olyckligt nog hittade jag inte de bilderna, men till min förtjusning såg jag mappen "Hampeveckan 2011" susa förbi mitt i letandet efter lyckan. Kunde inte hålla mig! Jag tog paus från pluggandet och lät mig istället glädjas av att se minnen i bildform av de fina stunder jag fått uppleva i mitt liv. 
Och självklart vill jag dela dessa goa bilder med mina älskade vänner, som faktiskt gör mitt liv så fantastiskt och innehållsrikt som det är och har varit. 

Jag gillar er, fina vänner.

 

Igår testade jag för första gången den så omtalade träningsformen "Tabata". Det går ut på att köra en träningsform intensivt 20 sekunder - vila 10 sekunder - på't igen 20 sek osv osv tills man nått 4 minuter. Jag växlade mellan två träningsformer under dessa 4 minuterna och körde 3 st tabatapass. Det var jobbigt. Idag har jag träningsvärk. Men riktigt kul träningsform! 

Försöker som sagt äta lite bättre nu också så att balklänningen ska sitta så fint som det bara går. Men jag älskar ju att äta asså, kommer bli svårt det här. 

Idag har jag suttit på altanen och njutit av den förvånansvärt varma solen, tack älskade Gud för våren, den kommer lägligt nu. Jag har även försökt skriva på min projektarbetesrapport, och nu sitter jag mest och roar mig med mina bilder från Chile som jag tänkte uppdatera hemsidan lite med sen.
Varit så himla mycket på latsidan när det gäller hemsidan och mitt blivande företag, men det har varit så oerhört mycket annat runt mig så jag har inte orkat ta tag i det. Det är så pass mycket runt mig så jag har glömt flera gånger att jag fyller år på onsdag. Annars brukar jag räkna ner i flera månader, men nu bara är det april helt plötsligt och jag måste önska mig något. Hujedamig. 

 

 

Min påskhelg var för övrigt riktigt bra: mysigt firande med både morföräldrar och farföräldrar, en del påskgodis men inte för mycket, påskmat och ett fint litet påskägg från mamma som innehöll ett presentkort på H&M. 

 Jag struntade i nyttighetsförsökandet i lördag och smaskade istället på den goda tårtan som mormor gjort, det var ju ett måste. 

 

 

Idag for jag ner till balklänningsbutiken i lilla Bettna och efter någon timma var jag klar. Insåg då att jag fastnat för två klänningar och inte kunde avgöra själv vilken jag vill ha. Hur jobbigt är inte det? 
Insåg också att jag befinner mig i en inre kamp. Bestämde mig när jag provade klänningarna att jag ska anstränga mig mitt yttersta i några månaders tid för att tappa några kilon så att klänningen sitter perrefecto. Ikväll blev jag så himla sugen och kunde inte hålla mig - jag gjorde chokladbollar. 
Dagens skönhetsideal drar ner mitt självförtroende till botten men jag måste nästan unna mig lite extra gott i vardagen för att må bra i själen. 

Må dåligt av att se sig i spegeln eller må dåligt av att inte unna sig livet?
Att man alltid ska behöva välja. 

 

 

Långfredagen. Nu är en tid då jag har tackat och även tackar Gud för allt han gör i mitt liv. 
- Han hjälpte mig att komma iväg på mitt livs resa
- Han gjorde mitt livs resa till en upplevelse jag aldrig kommer glömma.

- Han hjälpte mig att orka med hela tiden under resans gång trots min skada.

- Hemresan från Chile innehöll så mycket problem, (jag hade inte fått boardingpass till hela resan och höll därför på att inte få komma in i USA, när jag skulle hämta ut boadringpassen hade snubben som fixat min resa i Santiago inte typ bekräftat den så det tog jättelång där, min väska försvann osv osv osv.) och jag var ensam - men allt löste sig och jag är säker på att det inte löst sig utan Hans hjälp. 
- När jag kom tillbaka till skolan var jag i fas i nästan alla ämnen, jag låg till och med före klassen i ett ämne. 

En kurs har avslutats och i de andra ligger vi så långt fram att vi är inne på slutspurten = ingen stress.

- Jag träffade igår en ny läkare på Akademiska som ställde ny diagnos på mig och som anser att min skada kanske går att bota. 

Jag har så mycket att tacka Gud för just nu.
Och idag är det långfredagen.
En dag för länge sedan stod Han där.
Han led för MIG.
Han kämpade för MIN frihet.
Han dog för att JAG skulle få förlåtelse, få nystart, få leva utan synd. 
Men han levde inte bara för 2000 år sedan. Jag får regelbundet olika bevis på att Han lever idag också. Här. Hos mig. Hos dig.
Att säga Ja till Gud är utan tvekan det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det var det enda beslutet i mitt liv som egentligen är av betydelse. Det är det enda av alla beslut jag kommer fatta som har betydelse och som på riktigt ändrar mitt liv. 

Som jag njuter av den färska frukten, hönsen som kacklar, hundar som skäller nätterna långa, diskberget som står och väntar i köket, solen som skiner på den klarblå himlen och skivan med spansk musik som spelats i några veckors tid. Jag njuter av allt som inte heter "packning" och "två dygns hemfärd själv". 

Tiden här har varit HELT fantastisk, jag kunde inte ens föreställa mig att det skulle kunna bli såhär bra och det var helt klart värt allt slit med skolarbete och jobb som jag kämpade med in i sista minuten innan jag åkte hit. SÅ värt det! Chile är ett fantastiskt land på alla sätt och vis;
1. Man får äta hur mycket glass man vill för det är galet varmt här
2. Man kan plocka frukt i trädgården
3. När man grillar här så är det party på riktigt
4. Folk här är så otroligt gästvänliga och trevliga
5. Man kan bo i ett avokadofält
6. Onyttig frukost
7. Kan hända att man får en avokado i huvudet när man ligger i hängmattan (det hände Gabriel, han fick fläskläpp) 
8. Man kan bestiga berg bakom husknuten

Jag skulle kunna fortsätta såhär men så mycket tid har jag inte. Poängen är att: DETTA LAND ÄR HELT FANTASTISKT PÅ ALLA VIS!

Det jobbigt att veta att detta land ligger på andra sidan jorden och att jag faktiskt fått fina vänner här. Hjärtat får sig en smäll. 
Nu måste jag gå tillbaka till packningen.

Sitter på trägolvet i mitt rum och njuter av dagen som varit. Sol och varmt - men inte för varmt, shopping - men inte för länge, glass - som inte var för dyr, lite slapptid - men inte för mycket. 

Jag befinner mig just nu i Viña del Mar och far om en timma vidare med buss till Santiago. Där ska vi bo hos Daniels kusin Peppe några dagar. Jag NJUTER så himla mycket varje dag så det är inte sant!! Jag äter sjukt onyttig mat och köper minst en glass om dagen. Kommer vara så tjock när jag kommer hem. Cristians mamma släpade fram en våg igår när vi var hos dem och åt kvällsmål.. 2 kilo extra har jag dragit på mig, men vad gör det? Glassen är ju god och jag trivs med hur jag har det. Så de kilona får jag tänka på när jag kommit hem sen. 

Saknar självfallet min familj en smula men människorna som bor här är så fantastiskt fina och gästvänliga, så man känner sig som hemma på ett sätt! Det värsta med den här resan är att jag lär känna människor, och tanken på att jag kanske aldrig mer får prata med dem är alldeles för sorglig och gör ont i mitt hjärta. Jag får helt enkelt åka tillbaka hit igen! 

 

6 dagar kvar i paradiset. Det har gått så otroligt fort alltihopa och jag vill bara stanna ännu längre. Nu ska jag njuta allt jag kan av den sista veckan och samla på mig så mycket fina minnen jag kan. 

Har hört om kylan i Sverige och klagar inte alls på denna "kalla" dag som kanske legat på runt 20 grader. 

Allt från mig för nu, bilder kommer förhoppningsvis snart! 
Stora hälsningar från andra sidan jorden! 

 HELT SINNESSJUK UPPLEVELSE! Så nu ska ni få se hur vi hade det också, lördagen den 2/3 gick vi och kom hem igen på eftermiddagen söndagen den 3/3. 

Idag fungerar det äntligen med internetdelningen! 
Jag ska inte skriva så mycket för då kanske det hinner sluta fungera innan jag fått upp bilderna, så bilderna får prata för sig själva. 

Andra dagen, åkte till La Ligua, här i San Felipe och väntar på bussen. 

Denna fina lilla stuga låg i hörnet av avokadofältet som Lola och Gabbi ägde, här bodde vi ca en och en halv vecka och åkte härifrån till havet osv. 


Hjälper Daniels morbror och moster, Gabbi och Lola, på deras avokadoodling. Sorterade avokados i storlek. 

Gabbi och Lola


Hemma hos Gabbi och Lola, spel och myskväll. På bilden fr. vänster Daniels syster Annelie, Linnea, Lovisa och Gabriel. 

 Linnea och Daniel på samdberget i månskenet.